Feminist

Jag trivs oerhört bra på jobbet ! En av anledningarna till att jag trivs så bra är för att det är så otroligt roligt och givande att jobba med ungdomar. Det är roligt att prata med dem och höra vad de har för syn på livet och deras funderingar kring alldagliga ting.

Så här i början av terminen är det extra roligt när man får nya klasser och elever att lära känna på skolan. De yngre eleverna är mera pratglada och alltid väldigt positiva till skolan och de bara äääälskar allt de får göra på lektionen och det är inte svårt att bli omtyckt som lärare. Medans de äldre eleverna på högstadiet är lite mer sparsamma med positiva kommentarer, de håller kanske inte med de yngre eleverna om att allt är jättekul direkt. Det är mer coolt att klaga lite och vara den som skriker -"Neeeej! Inte måla akvarell".

Eftersom min sal ligger i mellanstadiet byggnad går jag dagligen förbi de yngre eleverna. De hejar alltid glatt och en och annan stannar och frågar något eller bara pratar lite. Som vanligt har jag en grupp elever i elevens val bild ifrån år 4-5 och det är en underbar grupp att ha hand om. De älskar alla idéer och uppgifter jag kommer med och vill sällan sluta lektionen när deras tid hos mig är slut. Idag mötte jag en elev ifrån just den gruppen. I från korridoren hör jag någon som ropar:
-"Hej Jessica" och så vinkar en ljushårig liten tjej glatt.
-"Det är min bildlärare" säger hon stolt till killen som står brevid henne.
Jag stannar för att vinka och för att säga hej. De yngre eleverna är väldigt nyfikna och öppna så jag är van vid att få många frågor och då inte om bilden utan om privatlivet. Standarfrågorna brukar vara "Vad heter du?" "Vad jobbar du med"? Sen följer lite mer djupare frågor och personliga "Vad heter din man?" Då gäller det att inte rätta eleven och säga "Min KILLE heter Fredrik" utan spela med på att Fredrik är min MAN och att vi är gifta för annars kommer följdfrågorna "Är ni skilda?" "Gillar inte ni varandra?"
Eftersom jag bara har träffat den lilla ljushåriga tjejen en gång tidigare så hade hon just lite frågor idag.
-"Vart bor du?" frågade hon.
-"Jag bor i Skövde" .
Så kommer standardfrågan: -"Vad heter din man"?
-" Han heter Fredrik" .
-"Hur många barn har du?" (också en vanliga fråga jag får).
-"Vi har inga, men vi har två katter. Lisen och Stina heter de".
Då får jag en underbar kommentar ifrån den lilla tjejer som jag skrattade gott åt:
-"Är du en sådan där feminist?" frågar hon. Men innan jag hinner svara kommenterar killen som stått brevid hela tiden.
-"Neeej, fattar du väl. Hon hade ju man sa hon ju!".